Jag vet verkligen inte vad jag vill. Jag orkar inte med mig själv. Jag är förvirrad. Varför ska det alltid vara så svårt? Först är det bara som en lek, helt enkelt bara för skojs skull. Och jag förstår inte att jag aldrig lär mig, för spelreglerna ser alltid likadana ut, och endå går jag alltid ut som en förlorare. Och jag kan inte för allt i världen förstå hur det går till. För jag är den som rular leken, det är ju för i helvete jag som har hittat på den. Jag har helt enkelt seriösa problem, eller utvecklingsstörd verklighetsuppfattning. Och de tär inte bara den så kallad eleken som sabbar mitt psyke. Utan min satans vilja att plåga mig själv. Det är underbart för stunden, absolut. Mer än underbart, helt fantastiskt. Men när jag väl sitter här och inte fattar nånting så känns allt så långt borta. Och jag vet inte vad jag vill. Jag bara förstör mig själv. Jag längtar efter allt och alla men vet endå inte vad jag längtar efter. Och mitt i allt så klarar jag inte ens av att tycka synd om mig själv. Jag tror jag är lite förvirrad.  Det är tur att vi är två som sitter i samma båt.

Dagens uttryck:
You are pulling my leg

I don't wanna be the girl who laughs the loudest
Or the girl who never wants to be alone
..
Nothing can touch me
But why do I feel this party's over?