Jag vet inte riktigt vad jag vill. Eller, jag tror att jag vet vad jag vill men jag litar inte riktigt på mitt eget omdöme.

Men något jag vet att jag vill, är att vintersatan ska ta slut. Det är snöstorm och 19 minus i huvudstaden i skrivande stund. Jag trodde vintern skulle vara över när jag lämnade Finnelandet i början av Januari. Men icke då. Vädergudarna hade andra planer: Vargavinter. Något jag kan vara glad över är att jag känner lite större sympati för mina förfäder. Inte bara såg alla vintrar ut på det här sättet, dessutom hade man bara en eldstad att värma sig vid. Ingen elektricitet eller värmeelement till hjälp. Men, dagar som denna får jag en flashback till 8-10 års åldern. Mamma satt och kollade på en filmatiserad rysk bokklassiker; Anna Karenina, om jag inte misstar mig helt. Jag minns ingenting från den filmen utom en scen, där huvudrollsinnehavaren (eller om det nu handlar om Anna själv så var det väl hennes bror eller man eller något i den stilen) går i snöstorm, kutryggad och i motvind. På väg till Moskva och med istappar i mustachen. Kämpar, steg för steg. Halsduken fladdrar, snön yr och mustachen blir stelare och stelare. Den bilden har dykt upp i mitt huvud varje gång jag gått ut genom ytterdörren de senaste tre dagarna. Jag sympatiserar med denna man, och kan med handen på hjärtat känna min fullaste lidelse och förståelse över honom. Och min mustasch fryser sakta till is.

Nu är det tea time!