En månad. Fyra veckor. Eller trettio dagar om man så vill. Ungefär så lång tid har det tagit för mig innan jag faktiskt kommit till att inse det faktum att jag besökt Tanzania. Att det jag såg var på riktigt och det jag upplevde faktisk inträffade. Jag har totalt blockerat alla känslor sedan jag kom hem. Visst, jag var magsjuk och hade även med mig lite trevligare saker hem. Kangas, kaffe och så vidare. Men jag förstod liksom inte riktig. post-travel depression som någon uttryckte det. Passade in ganska bra. Den senaste månaden har jag bara inte orkat med nånting. Det tjänar liksom inte till. Jag bryr mig bara inte. Innan har jag bara beskrivit Tanzania när någon frågat mig som "varmt". Men så igår kom det. Jag förstod verkligen att jag varit där.

Det började med en dokumentär på tvåan om albinodjur i afrika. Flodhäst, krokodil, lejon och så en liten apa. Jag satt och kollade med stort intresse. Som med barnaögon. För jag har varit där och sett den där naturen. Det var som en flashback. Nu menar jag inte att djuren var albinos, men ni fattar. Åter till apan förresten. Apan var spännande enligt de andra i flocken. Alla andra apor ville pilla och leka med albinoapan. Men så kom en leopard, apmamma försökte rädda sin lilla apunge. Tog honnom och klättrade upp i ett träd. Men lilla apan ramlade och slog huvudet och dog. Och som jag grät. Jag grät så det var sanslöst. Mamma, hon skrattade bara. Jag var helt förtvivlad. Lilla apan!

Senare på kvällen visades faddergalan. Tror ni det blev bättre? Visst att flera av de jag träffade där nere hade det förhållandesvis bra jämfört med flera av de som lyftes fram i faddergalan, men i alla fall. Jag såg dem, som i en ren återupplevelse och jag grät. Jag grät ögonen ur mig. Det var så extremt att hel ansiktet dunkade och jag inte kunde se av allt grummel framför ögonen. Inte för att jag gentligen var ledsen. Men det var någon slags reaktion. Realisation kanske?

Och jag bara pratade, grät och pratade. Och mamma fattade ingenting.

Jag ska tillbaka. Gärna omedelbums. Å även om det inte lär ske inom den närmsta framtiden så ska det banne mig ske om inte alldeles för lång tid.

Det är mörkt ute. Gatulampan lyser bakom ett träd. Det gröna bladen liksom flyter in i mörkret. Det har regnat. Vattendropparna ligger tungt på bladen. Det blåser lite lätt och grenarna svajar tungt.

Det är fint. Och jag som anser min fönsterutsikt helt ointressant.

This is gonna take a long time
And I wonder what's mine
Can't take no more

Wonder if you'll understand
It's just the touch of your hand


Vi har nog alla våra Adam, en förklaring när vi saknar en annan.

Idag har jag spanat på bilder från förra och förrförra sommaren. Värme, sol, party, myselipys och färre bekymmer. Vill ha sommar och ledighet nuuu. Mer än så tänker jag inte skriva för jag hinner inte och jag orkar inte. Klart slut.

Min besöksstatistik har igår och idag skutit i höjden. Kan jag få fråga varför? Är det bildne på Knyttet som är så intressant? Ni vet att man kan hitta flera likadana på google? Sökord: Knyttet. Är det för att ni saknar mig så obarmhärtigt där hemma i svealand? Ni vet att ni kan ringa? Är det för att min blogg är så sjukt intressant att ni svimma roch slår över? Ni vet att ni ljuger va?
Förresten så glömde vi att genomföra vårt uppdrag för den här vintern, My:

Vi har väl inga hemligheter kvar
men det är så jävla fegt att ge sig av
Bohemerna, poeterna är svin
och On The Road den fånigaste skiten jag har läst

Varje gång jag tar ett glas oboy så har jag en syn framför mig, och det är att denna kvinna ska klampa in i mitt hem:



Hon kommer klampa in i mitt hem, ställa upp min veckomåltid på ett bord, varav halva bordet består utav lattestora glas fyllda med just O'boy. Och det skrämmer mig. Och jag tänker på det varje gång min stackars bror måste kila till Ica och handla två paket mjölk för tredje gången på en vecka. Och varje gång en O'boypåse tar slut och jag måste öppna en ny. Varje gång pulvret beblandar sig med mjölken och bildar en vit sockring dryck. För varje glas O'boy så spökar Anna Skipper i mitt huvud. Och det är inte okej. Ett grovt tecken på överkonsumering. mne nu blev jag så sugen på o'boy att jag måste ta mig ett glas. Sen går jag ut med hundarna.

Jag vet verkligen inte vad jag vill. Jag orkar inte med mig själv. Jag är förvirrad. Varför ska det alltid vara så svårt? Först är det bara som en lek, helt enkelt bara för skojs skull. Och jag förstår inte att jag aldrig lär mig, för spelreglerna ser alltid likadana ut, och endå går jag alltid ut som en förlorare. Och jag kan inte för allt i världen förstå hur det går till. För jag är den som rular leken, det är ju för i helvete jag som har hittat på den. Jag har helt enkelt seriösa problem, eller utvecklingsstörd verklighetsuppfattning. Och de tär inte bara den så kallad eleken som sabbar mitt psyke. Utan min satans vilja att plåga mig själv. Det är underbart för stunden, absolut. Mer än underbart, helt fantastiskt. Men när jag väl sitter här och inte fattar nånting så känns allt så långt borta. Och jag vet inte vad jag vill. Jag bara förstör mig själv. Jag längtar efter allt och alla men vet endå inte vad jag längtar efter. Och mitt i allt så klarar jag inte ens av att tycka synd om mig själv. Jag tror jag är lite förvirrad.  Det är tur att vi är två som sitter i samma båt.

Dagens uttryck:
You are pulling my leg

I don't wanna be the girl who laughs the loudest
Or the girl who never wants to be alone
..
Nothing can touch me
But why do I feel this party's over?

Det här är riktigt fint. Maria Mena är verkligen så sjukt bra.

Alla dessa mansslampor. MANWHORE. Typ så, ja. hhihihahahehe

De är överallt och är nästan slampigare än de kvinnliga versionerna. Det tycker jag är lite småkul.

Biljetterna till P&L kan köpas. Och några bandsläpp har också gjorts. Timbuktu, Thåström, Anna Ternheim, Lars Winnerbäck och Slagsmålsklubben var de som jag fann trevliga i alla fall. 1450 kronor festivalpass + camping. Det är cirkus 150 kronor dyrare än förra året. Är inte Borlänge med på finanskrisen undrar jag då.  22-27 juni. Bara två festivaldagar och 4 temadagar pratar de om. Sucks shit.

Kollat lite på Arvika, Hultan och Emmaboda. Inga överintressanta bandsläpp än så länge. Köp-nu pris på emmaboda 495 kronor visserligen. Men nja. Vi väntar till efter jul. Lite festivalsommar måste vi ju få även sommar 09 men vad är inte så viktigt just nu.

Ensam hemma med los perros. Har bakat paj. Inte ätit en bit än. Hade sista kurstillfället av ACT idag. Det enda jag verkligen kommer komma ihåg från kursen är, förutom att acceptera stressen när man sitter på te.x en fösenad buss, är att "Det enda man måste göra är att dö och välja". Så bra och tänkvärt.

Sedan tänkte jag inte skriva något mer för det orkar jag inte.

Dagens ordspråk: Arga katter får rivet skinn.

LOL askjfgsjhdhfjanSdgh

Jag håller fast vid gårdagens inlägg men samtidigt kan jag inte rå för i hur hjärtsärande det är att inte kunna hjälpa till. Alla har sina dagar då man bara vill vara ifred men jag kan inte bara låta saker och ting passera. Oavsätt om jag tycker synd eller inte vill jag endå kunna stötta. Vänner i sorg är de värsta som finns, speciellt när man inte är kapabel till att trösta. Vad ska jag göra? Det vet jag faktiskt inte. Jag finns här om jag behövs men gör jag inte det kan jag väl endå få det bekräftat mer än ignorerat. Det tar så på själen.

Först innan vi börjar på nånting flummigt så tänkte jag köra lite school updates; Har fått tillbaka lite prov och hemuppgifter idag. Känns bra. Speciellt efter the slap in the face efter jag fick tillbaka Sam-provet förra veckan. Dock hade vi G-prov på Matten idag. Kändes mindre bra. Men så fick jag glada nyheten om att vi ska skriva dikter  på svenskan nu ett tag. Soooft. Äntigen nånting som passar mig. Jag kan chilla och lyssna på musik å bara flumma sönder lite textrader. Ingen jävla mall att följa och inga strikta regler. Bara att leka lite med språket och knarka Håkan Hellström och Maria Mena under lektionerna. Jag kan inte påstå att jag är någon poet eller så, det kan ju ni som läst mina engelska-dikter konstatera att jag inte är. Men grejen med dikter är att det bara är att flumma ihop något och sen påstå att man hade ett djup i det man skrev. Chillichill helt enkelt. :>

Förresten fyller fyra personer år inom loppet av tre dag den här veckan. Jag är en fattig människa så bli inte alltför ledsen om jag inte köper något, men jag måste bara säga det att man får faktiskt ta å tänka efter en eller två gånger innan man låser in sig i sängkammaren en kall februaridag. Det är faktiskt jul en månad efter November, man kan väl ta det lite lugnt i två månader eller så, så kan man få köpa presenter under mellandagsrean istället!!

Alltså jag stör mig på mig själv. Jag sitter vid den här helvetesmaskinen trots att jag försökt få mig själv att läsa ut engelskaboken is äkert över en timme nu. Sju tecken på att jag suttit vid datorn för länge:
- Jag börjar googla på Krupp och kruppanfall
- Jag söker på bajs på wikipedia
- 23421414 gången jag redigerar det här ointressanta blogginlägget
- Jag börjar skriva en lista om hur patetisk jag är
- Jag spelar Röj samtidigt som jag tittar på Andra Avenyn
- Börjar fundera på om man kanske ska ta en sväng med Cinderella å kanske komma med i Färjan. kanske ska man gå in på vikinglines hemsida och kolla? Neeeeej...det ska man inte Huvan
- Kollar flygbiljetter till Amerikat för sjuttitolfte gången den här veckan (observera att det är måndag)

SNÄLLA GE MIG INSPIRATION till vad som helst. Jag blir galen. Skissboken bara ligger där med sina tomma blad och samlar damm och kameran får snart kruppanfall och min blogg är på väg åt jagvetintevad. Ta dig samman kvinna......

I övrigt är väl allt prima, I guess.

When it rains
Do you sleep through it?
Do you face the day?
Do I make you feel like you're in the way?
And when it's sunny, Do you stick around?
When it shines
And I come by your house to close the blinds

And you, you change, Cause I hardly ever see you
When it rains, Oh When it rains
Could you call me please?
And make my day