Dagens inlägg skulle handla om Crazy Stalker persons. Det var det som var tanken i alla fall. Istället tänker jag prata om livet. På två röda har hela min uppfattning om livet ändrats. Uppfattningen om livet och döden. Så sent som i går kväll diskuterade jag om självmord och där jag var en klar förespråkare. Och för bara någon dag sedan kritiserade jag fenomenet att åldras eftersom jag ansåg att livet tar slut vid 29. Varför ska man då leva 58 år till? Idag vet jag ingenting längre. Jag kan inte ens försvara mina egna åsikter, min livsfilosofi.

Allt hände idag. Och igår. Igår var jag arg och såg ingen mening med livet, man slutar endå blödande och sönderklippt. Helvetet är livet på jorden, så varför kan man då inte bara avsluta det? Varför ska man såras, pinas, gråta, skrika, spy och blöda för att sedan dö? Då kan man ju dö med en gång för att slippa allt. Eller? Visst, det finns ljuspunkter i livet, absolut, men mår då dåligt så finns det oftast inga ljuspunkter som är värda att vänta på. Varför då plåga sig själv? Observera att detta inte behöver handla om självaste livet, utan även om saker i livet som kan kännas.

Men. Det mest själviska mot alla i sin närhet är att ta just livet av sig. Alla dessa börjar ifrågasätta livet och sig själva. Kunde jag ha gjort något? Borde jag ha insett? Men nej, det är inte mitt fel att personen i fråga valde att avsluta sitt liv. Det var denne själv som tog steget. Oavsett hur arg eller ledsen denna var på en så är det inte jag som bett att han/hon skulle begå självmord. Kom ihåg det!

Samtidigt som jag borde vara ledsen så är jag inte det. Visst det känns tungt, men jag borde ju egentligen inte ta till mig hela alltihopa. Men det gör jag. Fast jag är inte ledsen. Jag är arg. Förbannad och besviken. Men ju mer jag tänker på hela situationen känns det som att allt vore självklart. Självklart skulle livet sluta så här. Varför kunde man inte inse det? Men det kan man inte, förrän efteråt. Och det jag är arg över är att det kommer ljus. Det gör verkligen det. Efter regn kommer solsken, så är det bara. Det sårar mig, det känns, för jag kan inte förstå att vi kommer leva vidare men han lämnas kvar. Vi kommer åldras och få arbete, få hus och hem, få partner och få barn. Nångång kanske vi tittar tillbaka och ägnar oss en tanke till de liv som slutade för tidigt. Jag kan inte förstå att han aldrig kommer få uppleva hela sitt liv, för han avslutade det själv innan det ens hade börjat. Sexton år är bara 20 jävla procent av hela livet.

Jag kanske säger det här bara för omständigheternas skull, men min livssyn är annorlunda. Visst, ta livet av dig. Men tänk igenom det ett antal gånger. Tänk på framtiden. Försök omvända de dåliga tankarna till goda. Jag tänker i alla fall bli gammal. Jag ska bli 80 jävla bast. Jag ska ha barn och barnbarn och jag ska bli den bästa mormodern ever. Livet slutar inte vid 29, det fortsätter, fast i en annan skepnad.

När läkarn ringde förstod jag, vad som hade hänt
han hade börjat räkna ditt liv i procent
jag kunde aldrig ana, alla plågor som du känt
alla timmar som vi brännt

Du hade levt ungefär en fjärdedel av ditt liv,
förstod hur det kändes att få leva på lånad tid
Dina timmar dom rann snabbare än sanden i ett glas
   Noice - Romans för timmen

Du lever bara en gång och den gången är nu,
Finns bara en som vet hur du ska leva och det är du

Men då när allt är slut, vad har jag fått ut?
Men jag vet, att dte är nånting.
   Noice - Du lever bara en gång