Jag vet fortfarande inte vad eller hur jag mår. Det går inte att sätta finger på det helt enkelt. Men att jag känner, det vet jag. Vad jag känner, det är det som är frågan. Att jag lyssnar på Dashboard Confessional dagarna i ända tyder väl inte på så mycket annat än att jag är halvdeppig. Det är skönt, dock. Känns som en kalldusch rakt i ansiktet. Jag plågar mig själv för att känna smärta, en smärta jag inte ens vet varför jag har. Att himlen är grå och jag är framnykter gör ju inget särskilt lättare. Jag vill förstå, men det går inte.´