Jag längtar till sommaren. Inte bara som jag säger heller, utan jag längtar i hela kroppen, ända in i ryggmärgen. Jag känner hur hela kroppen bara vill implodera. Det kryper i fingrarna och det känns i alla leder. Inte gör det saken bättre att jag spenderar min lördag ute på landet. Utifrån Elins veranda ser man åker, maskrosfylld åker och ännu en åker. Runt omkring finns lador, hästhagar och lite skog. Det är varmt, solen värmer och jag och frida låg i gröngräset och sjöng Ted Gärdestad, en halvtimme innan käkade vi alla tre glass vid en kiosk som lika gärna kunde ha varit hämtad ifrån någon svensk kuststad. Sommarfeeling numero uno (bra att man använder tre språk i en mening). Jag längtar efter sommarlov så att jag nästan vill krypa ur skinnet. Men hur jag än försöker se på det är det inte festivaler, fester, kompisar, bad eller allmänt häng jag längtar efter. Jag kan bara inte få bort bilden ur huvudet om att jag cyklar barfota upp mot mormor, förbi rian och förbi nötse. Ställer cykeln som vanligt mot väggen precis brevid syrénbusken. Mormor sitter bakom knuten och solar, alternativt stickar eller syr någon filt till behövande barn i andra länder. Där vill jag sätta mig, bredvid mormor och har jag tur så kanske hon hämtar en glass åt mig. Kanske till och med saft. Något mer begär jag inte. Bara lukten av syrén, känslan av solen som bränner och mormor som enda sällskap.

Missförstå mig rätt, för det är klart jag vill på festival. Det är klart jag vill umgås med alla er och självklart vill jag sola och bada. Men det är inte sommarlov för mig, det är nöje. Sommarlov för mig är att dricka saft med mormor och det är dit jag längtar nu. I övrigt tänker jag bara köra in mina tår i brännande sand på stranden och sedan låta vågorna svalka av mig, trots att jag hatar att bada. Det hör liksom till. Gärna en smältande glass som kladdar ner fingrarna. Det skulle sitta som pricken över i.