Den här dagen har varit helt jävla underbar. Lyssnade på musik på väg hem från skolan och oavsätt hur sorglig låten som spelades än var, så kunde jag inte sluta le.  När jag gick från jobbet senare idag (Maël fyller förresten 2 år idag. Grattis på sötnosen) så var det inet bara så att jag log. jag kom på mig själv att nästan brista ut i skratt. Kände mig helt wacko som gick där ensam på en regning gata och flabba. Dessutom var min mobil härlig nog och spelade Ramlar med Håkan och jag bara kände hur glädjen tog en volt innom mig och jag gick för mig själv, småskrattande och småsjungandes, halvt vinglandes på vägen. Älskar höstiga kvällsprommenader. Förstår inte hur folk kan tycka att regninga och mörka höstkvällar är deprimernade? Jag älskar dem! Ååh vad jag vill ut nu med en gång! :D