29.12.09 Fucking Närpes
Låg vaken ganska länge igår kväll och planerade ett väldigt långt och ilsket blogginlägg, men jag orkar som inte ösa ur mig nu i alla fall. Tänkte bara beklaga lite grann om hur tråkiga alla har blivit på senare. Inte bara i närpes då utan även i sthlm. Herregud, man är bara ung en gång så är det inte nu man ska leva rövare? Vi är fan i mig 18 år, det är ju den här åldern man längtat till men inte fan är det nån som vill leva ut det när man väl nått myndighetsstrecket. Folk beklagar över att det är dyrt att gå på krogen och att man hellre sitter hemma i så fall. och nog är det dyrt att gå på krogen 24/7, men vad hände med de gamla hederliga hemmafesterna? framförallt: vad hände med det gamla hederliga partysuget?! Eller bara samla gänget och umgås om inte annat? Nä fan. Hur kul är det sen när man, citat, "inser att man är närmare pensionen än studenten". Hur värt var det då att man satt hemma och glodde? Förbanne.
BE TE DUBBELVE så är jag lite småkär i snön på träden. Och tur var det nog att jag fick bok numero oche av Marcus i julklapp. Då kan man ju umgås med Sookie Stackhouse och Eric Northman när alla andra sitter och möglar. Och lite ser jag nog fram emot pulkåkning och after pulk senare ikväll.
Klart slut hej.
01.12.09 December
Bara för att blogga två gånger i loppet av en halvtimme.
Det är ju banne mig vinter. Första dagen av december och HuvaN är på väg till skolan. Det snöar lite. Första dagen av december och HuvaN har köpt alla julkappar utom en. Decembers första dag och minusgrader. HuvaN halkar nästan på den frostiga marken när hon är ute med hundarna. och det till och med luktar vinter. Kyligt och frostigt. Lite mystsiskt förväntansfullt.
December mina vänner. Och 23 dagar kvar till julafton.
Realisation
Det började med en dokumentär på tvåan om albinodjur i afrika. Flodhäst, krokodil, lejon och så en liten apa. Jag satt och kollade med stort intresse. Som med barnaögon. För jag har varit där och sett den där naturen. Det var som en flashback. Nu menar jag inte att djuren var albinos, men ni fattar. Åter till apan förresten. Apan var spännande enligt de andra i flocken. Alla andra apor ville pilla och leka med albinoapan. Men så kom en leopard, apmamma försökte rädda sin lilla apunge. Tog honnom och klättrade upp i ett träd. Men lilla apan ramlade och slog huvudet och dog. Och som jag grät. Jag grät så det var sanslöst. Mamma, hon skrattade bara. Jag var helt förtvivlad. Lilla apan!
Senare på kvällen visades faddergalan. Tror ni det blev bättre? Visst att flera av de jag träffade där nere hade det förhållandesvis bra jämfört med flera av de som lyftes fram i faddergalan, men i alla fall. Jag såg dem, som i en ren återupplevelse och jag grät. Jag grät ögonen ur mig. Det var så extremt att hel ansiktet dunkade och jag inte kunde se av allt grummel framför ögonen. Inte för att jag gentligen var ledsen. Men det var någon slags reaktion. Realisation kanske?
Och jag bara pratade, grät och pratade. Och mamma fattade ingenting.
Jag ska tillbaka. Gärna omedelbums. Å även om det inte lär ske inom den närmsta framtiden så ska det banne mig ske om inte alldeles för lång tid.