25.02.10 Winter

Jag känner att för var dag av den här vintern som fortsätter, desto mindre kvinnlig blir jag. I början satte jag gladeligen på mig min pälskappa, vita skinnhandskar, rött läppstift och nagellack och så anförskaffade mig ett par höga stövlar. Men under dessa tre(!!) månader med temperatur i alla fall under -10 har läppstiftet tynat bort, hårlockarna raknat, naglarna är nu mer tunna som asplöv och har inte sett skymten av lack på flera veckor. Pälskappan ligger i garderoben och jag använder numer min 3 år gamla (och helt utslitna) vinterkappa. Skornas klack slets ner och har ännu inte fått besöka herr Skomakare. Skinnhandskarna har bytts ut mot noppiga lovikkavantar. Mina händer är torra och fnasiga av kölden och har dessutom svullnat upp i dubbel storlek. De liknar nu mer en rejäl karls. Håret är risigt och stripigt. Benen tänker jag inte raka förrän solen kikar fram. Lite vinterpäls måste man ju ha i eländet. Idag har jag gått runt osminkad, i mjukisbyxor, raggsockor, sneakers, tjocktröja, historiens fulaste stickamössa och dessutom orkade jag inte ens gå i duschen i morse.

Denna olidligt långa kyliga vinter har väckt mannen i mig. Och nu menar jag inte stockholmsman. För många karlar i den här stan är betydligt kvinnligare än jag. Tänk rejäl skogskhuggar man bosatt i norrland så börjar vi likna mig. MEN: Jag vill ha vår. Helst typ maj. Jag vill ha min super fabulösa vårkappa, nypermanentat hår, röda läppar, höga skor (helst med öppen tå!), en riktigt anledning till att raka benen, mina hjärtformade solglasögon, min hjärtformade jättejättefina väska, leggins eller tunna strumbyxor, blommiga kjolar och svala linnen. Dricka rövin och inte öl. Och sol. Sol sol solsol.

 
Min utveckling från början av december 2009 till slutet av februari 2010.


I should know who I am by now
I walk
The record stands somehow
Thinking of winter
Your name is the splinter inside me while I wait

And I remember the sound of your November downtown
And I remember the truth
A warm December with you but I don't have to make this mistake
And I don't have to stay this way
If only I would wake

The walk has all been cleared by now
Your voice is all I hear somehow
Calling out winter
Your voice is the splinter inside me while I wait




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback