Hyllningberättelse till kollektiv- och kommunikationstrafiken
Efter lite uppstatsintroduktion under dagens tidigare timmar cyklade jag hem och tryckte i mig en matlåda. Efter det tog jag och herr Cykel en tur till Uppsala Centralstation där jag bytte färdmedel för att ta mig till huvudstaden. I huvudstadens mindre centralt belägna bostadsområden hämtade jag en lurvig hund. Denna lurviga hund och jag skuttade hela vägen hem till min mor. Där satt vi och kliade varandra bakom öronen tills denna mor kom hem och bjöd oss på mat.
Efter lite mat och ytterligare prommenad tyckte jag att det var dags att bege mig hemåt. Detta lättare sagt än gjort. Tunnelbana nummer ett tyckte att det var dags för signalfel varpå vi blev sittande i Västra Skogen i närmare 20 minuter. Det blir alltså en löprunda till centralstation, tänkte jag då. Detta eftersom det då skulle bli en 3-4 minuter till mitt Uppsalatåg. Men tji fick jag, för SL hade nog inte med i beräkningen att jag hade bråttom utan tog tåget ur trafik vid Fridhemsplan. Så detta Uppsalatåg hann jag helt enkelt inte med. Istället tog jag mig en kaffe och en stund skitsnack hos en kär Hanna Norrgård som lägligt nog bor väldigt nära tidigare nämnda hållplats.
Tunnelbana nummer två hann jag på med lite marginal, men återigen hade inte SL förstått att jag hade bråttom. Denna gång satt vi och stirrade i en tunnel vid Rådhuset istället. Dock en något kortare stund. En språngmarsch senare står jag på perrong 3 där mitt andra Uppsalatåg torde infinna sig. Men icke då. Detta andra Uppsalatåg hade fått för sig att vara inställt så det blev en ytterligare språngmarsch till perrong 8 där ett Borlänge-tåg stod redo för avgång. Självklart ska alla Borlängebor (och eventuellt några Gävlerecenärer) åka från huvudstaden sent på kvällen. Lediga platser fanns bara en våning upp, hos såna där förstaklassare.
Så en hel del svettdroppar och några kronor senare kunde jag äntligen bege mig norrut. Och den lyckan som infinner sig efter en helvetesfärd när man inser att ens cykel fortfarande inte blivit stulen.
Och så avslutade jag och herr Cykel där vi börjat, i fantastiska Flogsta. Det sunkigaste av de sunkiga studentbostäderna.
Efter lite mat och ytterligare prommenad tyckte jag att det var dags att bege mig hemåt. Detta lättare sagt än gjort. Tunnelbana nummer ett tyckte att det var dags för signalfel varpå vi blev sittande i Västra Skogen i närmare 20 minuter. Det blir alltså en löprunda till centralstation, tänkte jag då. Detta eftersom det då skulle bli en 3-4 minuter till mitt Uppsalatåg. Men tji fick jag, för SL hade nog inte med i beräkningen att jag hade bråttom utan tog tåget ur trafik vid Fridhemsplan. Så detta Uppsalatåg hann jag helt enkelt inte med. Istället tog jag mig en kaffe och en stund skitsnack hos en kär Hanna Norrgård som lägligt nog bor väldigt nära tidigare nämnda hållplats.
Tunnelbana nummer två hann jag på med lite marginal, men återigen hade inte SL förstått att jag hade bråttom. Denna gång satt vi och stirrade i en tunnel vid Rådhuset istället. Dock en något kortare stund. En språngmarsch senare står jag på perrong 3 där mitt andra Uppsalatåg torde infinna sig. Men icke då. Detta andra Uppsalatåg hade fått för sig att vara inställt så det blev en ytterligare språngmarsch till perrong 8 där ett Borlänge-tåg stod redo för avgång. Självklart ska alla Borlängebor (och eventuellt några Gävlerecenärer) åka från huvudstaden sent på kvällen. Lediga platser fanns bara en våning upp, hos såna där förstaklassare.
Så en hel del svettdroppar och några kronor senare kunde jag äntligen bege mig norrut. Och den lyckan som infinner sig efter en helvetesfärd när man inser att ens cykel fortfarande inte blivit stulen.
Och så avslutade jag och herr Cykel där vi börjat, i fantastiska Flogsta. Det sunkigaste av de sunkiga studentbostäderna.
Kommentarer
Trackback
