Jag har bara varit i Finland i några dagar men allt känns redan helt sjukt. Samtidigt har det faktiskt varit riktigt roligt nästan varje dag.

Först och främst vill jag bara be om ursäkt till en viss person. Egentligen känner jag bara att you shouldn't bother, men eftersom jag vet att du faktiskt gör det så får jag be om ursäkt. Det är inte dirket min tanke att typ komma emellan eller whatever. Och du ska inte behöva tolka det på det sättet du gör. Jag är inte ute efter någonting, absolut inte, och jag hoppas att du kan se det på det sättet också. Jag förstår hur du tänker och jag respekterar dig. Och hur satans löjligt det här inlägget än låter så måste jag publicera det om du nu skulle, av någon anledning, läsa min blogg. Vet inte riktigt hur jag ska ursäkta mig på något annat sätt liksom. Kände dessutom för att skriva av mig.

Ikväll blir det att gå i bastun hos Simon. Tomatkarnevaldagarna var faktiskt riktigt bra fast frågar ni Mathilda så svarar hon nog att det är diskuterbart. Gårkvällen var också helt okej fats morgonen var ganska komisk. Skulle åkt till Vasa och shoppa idag men valde att sova istället. Gick upp vid halv två och halvslöade hela dan. Sitter nu hos Gretel och Jalle i Nämpnäs och är överlycklig över att Hanne har med sin laptop. Lär väl skriva ngn fler gång. Sköt om er tills dess!

För vem är det pinsamt, mig eller dig?
Jag vet faktikst inte och i ärligheternas namn orkar jag inte bry mig heller. Lite sorgligt är det bara, kanske tragiskt till och med? Lyssna: Det som fanns igår finns inte idag och så var det inte mer med det. Sen är ju frågan om vad som händer imorgon, men det vet man ju inte förrän då. Relax, girl. Why bother?

Jag vet fortfarande inte vad eller hur jag mår. Det går inte att sätta finger på det helt enkelt. Men att jag känner, det vet jag. Vad jag känner, det är det som är frågan. Att jag lyssnar på Dashboard Confessional dagarna i ända tyder väl inte på så mycket annat än att jag är halvdeppig. Det är skönt, dock. Känns som en kalldusch rakt i ansiktet. Jag plågar mig själv för att känna smärta, en smärta jag inte ens vet varför jag har. Att himlen är grå och jag är framnykter gör ju inget särskilt lättare. Jag vill förstå, men det går inte.´

Jag lämnade mitt paket hemma idag. Tänkte att jag skulle spara och vänja av mig. Men jag tog med en, in case of emergecy. Det blev min frukost på väg till skolan. Har varit som en riktigt PMS-kärring hela dagen fram till någon gång vid halv fem då jag fick tobak av My. Wonder why? Jag skulle inte ta nån idag! Och jag har tagit fyra stycken! Fy säger jag bara. Oduktigt Berecca!

Funderade på en del flummiga saker på tunnelbanan också. Typ på begreppen "Men shit det var ju typ hundra år sen!" "Afan jag veeet!!". Och så tänkte jag: tänk när man är sådär 117 år har ett barnbarnbarn i tonåren, som kanske öppnar sina problem å är allmänt deppig och så förösker man trösta att tonåren är jobbig, så skriker skitungen att "men vad fan vet du?! Du var ju ung för typ hundra år sen!!!". Liksom, vad ska man säga då? Ägd eller vad? Eller bara en sån grej att tänka tillbaka på undomen och konstatera det att, jafan det är hundra år sen. Bra liv. Ba "Hej jag har levt i hundrasjutton år men mitt liv tog slut för 85 år sen".

Hur som helst, tankegångarna gick och jag började fundera på det här med att bli gammal. är det värt att dö vid 87 när livet tar slut vid 29? Ska man gå och pinas (pinligt??) där i 58 år (ha HA! Bra matte!) för att vänta på döden så att man kan födas om och bli ung på nytt? För jag ser ingen mening att vara sådär medelålders och sen fylla 50 och ligga på döhalvan. Ska man kanske ta livet av sig då? Jag har nämnligen alltid velat dö ung. Lev hårt, dö ung, som det heter. Frågan är då om man ska göra det själv eller invänta en olycka? För tar man livet av sig är det ju inte ödet, eller hur? Då har man ju tagit ödet i sina egna händer. Man kan ju inte leka gud för fan?! Hur som helst, ofta man dör i en olycka...så det blir att begå självmord.

Hur tar jag då självmord på bästa sätt? Vi gör en lista:

Dränka sig: Jag skulle få panik. Och fatta känslan av att "kvävas" till döds. usch och fy. Vackert lik blir man inte heller. Nej, inte dränkning.
Hägning: Same shit. Strypa ihjäl sig. Har man tur knäcks nacken i fallet, och det är ju bra. Men fett oschysst mot den som hittar liket sedan. Måste vara en otäck syn att se någon hänga sådär.
Skjuta skallen av sig: Massa blod. Fult lik. Måste införskaffa en pistol. Ofta liksom!
Supa ihjäl sig: Kan nog vara ganska kul. Till en början i alla fall. Men om man tar livet av sig med alkoholen inblandad bara sådär i övrigt suger det nog stenhårt. Jag menar, då blir det inte riktigt som om det är jag som tagit livet av mig. Det är som fegt då jag söp för att med hjälp av just alkoholen kunna ta mitt liv. Man måste ju dö med stolthet!
Hoppa framför tåg: Oschysst mot passagerarna på tåget!!!!! Oftast dör man inte på en gång, utan fastnar mellan hjul och grejer. Smärtsamt och fult lik.
Skära upp armleder: Blod är ganska vackert när det sipprar ut sådär ur ett papperstunt skärsår. Men det svider, det svider mycket! Djupt måste man skära dessutom, och det har jag aldrig vågat. Klarar man det inte första gången måste man dessutom stå ut med fula ärr och kliande läkningar. Inte roligt.
Överdos av piller: Ganska smärtfritt och enkelt. inget fult lik. (Man kan till och med förbereda och sminka sig fiint och ha på sig snygagst outfiten!) Kan dock vara obehagligt. Men känns inte riktigt coolt det heller, jag menar ska man ta livet av sig kan man väl endå få ta del av upplevelsen och inse när det är att man dör? Blir man medvetslös först missar man ju hela grejen!
Hoppa från en hög höjd: Tja varför inte? Men det är nog ganska pinsamt om det misslyckas, så ska man ligga där på sjukhus med bryna ben och armar. Om man dessutom hamnar i rullstol är det grymt misslyckat! Då har man ju ännu större anledning att vilja avsluta sitt liv eftersom man knappt kan leva normalt, men så klarar man inte ens av att ta livet av sig!

Nä, vet ni vad. Självmord är bara inte min grej. Blir det en olycka kan folk gå och gråta och typ "Åh varför var hon tvungen att somna just där! Just precis i den rabiessmittade anakondans revir!". Tar man livet av sig blir folk så besvikna för att man inte sagt att man mådde dåligt osv osv. Samtidigt kan det nog vara ganska mysigt att bo på ålderdomshem med sin flinskalliga gubbe och sin sönderklappade katt. Koka kaffe åt gästerna man aldrig får och somna när man satt sig ute på gården för att kolla på solnedgången, och dessutom missa själva huvudpunkten. Prata om sin ungdom man inte kommer ihåg med sina senila grannar och få cred av barnbarnen som tycker att man lagar den godaste saften ever. Ta ut sina tänder och lägga dem i ett glas vatten när man går och lägger sig. gå till kyrkan varje söndag för att ha någon anledning att vakna kliva upp ur sängen. Skita i en blöja bara för att man vet att någon annan endå tar hand om det. Ja ni, det är nog ganska trevligt det också.

Kanske blir man gammal endå. Den som lever får se.


Slår till med ett secret message bara för att jag inte kan säga allt jag känner för. Tyvärr läser på tok för många min blogg. Skulle vara skönare att vara en sån där alla struntar fan i för då hade man kunna utrycka sig precis hur fan som helst. Förlåt nu svor jag två gånger, i samma mening dessutom.
(524 2272 326 568552, 624 68 838 64 338 62572)