"Jag har just träffat världens coolaste person. Tro det eller ej, Janne Schaffer. Hur jävla cool som helst är han. Han höll föredrag nu under förmiddagen om hur hans liv sett ut och hur karriären formats. Och han har fan gjort hur mycket som helst! Han har spelat musik hela sitt liv och producerat musik med allt och alla. Och det hela började med att han byggde sin egen akustiska gitarr på slöjden, som stämde perfekt i måtten.

Han berättade om en gång då det kom ett gäng från USA som han skulle producera med. Istället för att ta in på hotell så hyrde de en stor villa i Nockeby som de bodde i. Och producenten hade hittat en ny musikstil som han visade Janne, och hade också fixat en kille som skulle sjunga. Och Janne beskrev det ungefär såhär:

-  Ja, så kom den där killen då, kortklippt i kostym, slips och vit skjorta, till det där fulla huset. Men vi hade ju inga rum kvar, för alla killarna hade ju nu skaffat svenska flickvänner som bodde med dem. Så vi funderade.. och kom på att pannrummet var ju ledigt! Så vi lade in en madrass, så fick han bo där. Och där bodde han då, under inspelningarna i nio månader, en hel graviditet. Bob Marley.

Bob Marley! Tänk er själva. Han var med och spelade in hans första låtar. Även Ted Gärdestads och Abbas första låtar var han med och producerade. Sedan var det en kille han hade hört talas om, som tydligen skulle vara jätte trevlig:

-  Ja, ni har säkert läst massor i löpsedlarna om honom. Det har stått ganska mycket och han har haft det ganska jobbigt.. Men de sa att han var riktigt trevlig och att alla som träffade honom bara älskade honom. Cornelis Vreeswijk.

Och! Inte nog med det. Han var förband till Pink Floyd och Beatles. Dessvärre missade jag den delen eftersom jag råkade somna i HuvaNs knä, som följd av den bristfälliga sömn jag fick inatt. Skämmigt..

Men hursomhelst. Janne Schaffer är fan den coolaste person jag någonsin träffat. Och dålig på gitarr är han ju inte heller. Han spelade ett par låtar live för oss. Den sista hette Norrland, och den blev jag verkligen kär i. Helt underbar. Det bästa var nästan att när han berättade sin historia var det verkligen inte skrytsamt. Man fattade inte vilka det handlade om innan han nämnde några namn. För de stora artisterna han jobbade med var så gott som okända när han började göra musik med dem. Det otroligast är att när han började jobba mde Abba hade det bara gått 12 år sedan han började med musiken i högstadiet. Ja.. jag skulle kunna skriva hur mycket som helst nu.

Det märkligaste är att jag visste knappt vem han var när jag gick in i den där salen i morse, och nu är han bland det coolaste jag vet.

Jag önskar att jag också kunde åstadkomma något i mitt liv. Något stort."


Jag måste dock understryka att han vara ldrig förband åt Beatles, däremot minglade han runt med de då okända grabbarna under den spelning de skulle haft på Nalen (men som vi Betles-fans vet blev inställd pga tidsbrist).

Mn tänk er det. Beatles, Pink Floyd, Bob Marley, Cornelis  Vreesvijk och Ted Gärdestad. Fem av mina absoluta älsklingar. Jag satt tårögd under hela föreläsningen. Tänk hur livet kan vara orättvist. Varför kunde inte jag ha fötts 50 år tidigare? Vad finns det för mening när världens gudar redan dött för länge sedan? Vilka kan jag skryta för mina barn att jag sett live? Inte en jävel. För det finns inget efter 1979 som kan mäta sig med de som kom innan. Allt är redan gjorts. Fy katten. Janne Schaffer, en av världens bästa gitarrister, han kan nog vara mer än nöjd med sitt liv. Varit med om musikhistoriens bästa årtionden, levt på musiken, levt för musiken, levt under en tid då det verkligen hände.

Jag hatar, hatar, hatar att så många läser min blogg. Jag hatar att de flesta omkring mig läser min blogg. Inte för att jag inte vill ha läsare, tvärtom. Men för att jag inte kan pränta ner allt jag vill. Jag kan inte sitta här och skriva av mig precis som jag vill för det kan tolkas på ett eller annat sätt och så blir det bara pannkaka av alltsammans. Jag skapade min blogg för att kunna skriva av mig mina känslor och så vidare. Dock kanske inte nämna alla namn osv men endå lite mer. Nånting som betyder. Ord med verkliga innebörder och betydelser. Inget flummigt om vädret är bra eller inte. Hur som helst. Jag skiter i det nu. Kanske bara idag, men endå. Persone i fråga lär endå inte ta åt sig efter som denne är så sluten i sin egen värld redan som det är.

Men jag är besviken. Jag är så sjukt besviken och nästan lite arg. Kanske rent av förbannad. Och jag känner mig så fruktansvärt dålig, så hemsk och så äcklig, som känner så. Jag vet att jag kanske egentligen, som vän, borde bry mig om, klappa på huvudet och tycka synd om, hålla hand och torka tårar. Men det gör jag inte. Självklart bryr jag mig, oavsätt om jag vill eller inte. Men jag kan inte för fem öre feel any sorry at all. Förlåt, vekligen, jag menar det. Jag önskar att jag kunde, men jag kan inte. Det var precis det här jag menade från första början. Det var precis det här I saw coming. Det var precis det här. Precis, precis det här. You're too weak for this shit.

Fast samtidigt, hur grymt det än låter så kanske det här blir en jävligt nyttig läxa, trots all skit det innebär. Jag vill inte säga told you so även fast än det är just så jag känner. Man måste göra sina egna misstag, men samtidigt tycker man ju att det borde finnas nånting mellan öronen. Kanske inte utnyttjat på ett klokt sätt möjligtvis. Känslor, jag vet att de är svåra att hålla tillbaka men man får faktiskt inte stänga av hjärnan. Vi har två viktiga delar av oss, och det är hjärnan och hjärtat och båda måste vara påkopplade, annars blir det så här. Men gud vad jag hatar mig själv, förlåt mig, förlåt mig, jag finns här, det gör jag alltid, men jag vet inte om min tillit till dig är tillräcklig.

Kära vänner, vilka val ni än gör i livet så måste ni stå på er själva. Alla beslut är avgörande och följda av konsekvenser. Good ones or bad ones. That depends on the choice. Självklart är det svårt att välja, men så länge ni kan stå för era val så är jag nöjd. Don't put yourself in a corner. For God's sake!

Jag ursäktar min svengelska, men ibland går detlättare att uttrycka sig så.

Tungt, rått - och magiskt

BORLÄNGE. Det hänger en kvadratmeter plåt bredvid Christian Gabels trumset.

Ett par kilo välhamrad metall som då och då får en bestämd smekning med trumvispen. Som om det vore det mest självklara instrument du kan släpa ut på en festivalscen.

Och det udda järnschabraket är egentligen en utmärkt programförklaring till Thåströms miniturné. Nästan akustiskt. Ändå låter premiären så tung och rå att jag vill välta och låta mig trampas ned mot Borlänges gator.

Skevt punkarv

För det räcker givetvis inte med att dra ur sladden eller förnedra volymen. Och det spelar självklart ingen roll hur många gråstänkta livsstrån som skjuter ut från sångarens rebellrufs under kepsen.

För Thåström räcker det att dekorera sitt skeva punkarv med en akustisk gitarr, återhållsam orgel och bas och ett plåtutrustat trumset.

När Skebokvarngatans betongballader som "Fanfanfan" och nya smakprov lägger ett tungt vemod över Borlänge spelar det ingen roll att publiken rymmer allt ifrån barn i för stora kepsar till Hell's Angels-medlemmar.

Ingen kan värja sig.

På toppenhumör

Själv verkar den annars ganska trulige Thåström vara på sitt allra bästa humör.

Att sångaren plötsligt får ett skrattanfall när han börjar på "Die mauer" ett par låtar för tidigt är bara ett av bevisen på att vi är med om något smått magiskt i kväll.

Joacim Persson


Förlåt mig, men ja var bara tvungen att publicera den här recentionen från aftonbladet. Och jag lovar er, det här var den absolut underbaraste spelningen på P&L. Den var magisk och alldeles, alldeles underbar. Jag sitter och lyssnar på Die Mauer och det knyter sig i magen. Samtidigt fylls jag av lyckorus. Underbarste underbara Thåström.
Utdrag från tidigare inlägget "P&L citat":

Thåström: - Halt!
Publiken: - HÄR FÅR INGEN PASSERA! HÄR KOMMER INGEN FÖRBI! DU KOMMER ALDRIG ÖVER NÅT MERA!  SÅ GÅ ÄR DU SNÄLL OM DITT LIV ÄR KÄRT!
Thåström: *kan inte sluta le och byter låt*